Ibumetingel

I torsdags sprang jag på en oväntad person i konsthallen. Nämligen en tjej som går sista (?) året på gymnasiesärskolan.
Hon har tidigare gått särskolan på tuna och då har jag vid ett tillfälle sagt "snygga vantar" (svarta med vitt tryck av handens skelettdelar). Detta har hon kommit ihåg och även kännt igen mig när hon sett mig på kungsfågeln senare, trots att jag inte pratat med henne då.

När sedan gymnasiesär var och såg Gastkramen på kulturskolan i höstas, kom hon fram och pratade med mig efteråt.

Dessa två små möten var tillräckligt för att hon lungt och tryggt skulle kunna gå och prata med mig i över en halvtimme, både i konsthallen och på bussen.
Det var riktigt kul att prata med henne, trots att jag har lite svårt att höra vad hon säger ibland, för det blir inte några pinsamma tystnader.
Tänk; att inget av det här skulle ha hänt om jag inte sagt det där om hennes vantar, för över 4 år sedan. Tänk; att så lite kan betyda så mycket för någon.